elinjoc

Jag pratar såklart om hon i receptionen. Jag och Ylvar går ner med två välfylla påsar icke så väldoftande tvätt, på väg till tvättstugan där vi får betala hela 3 euro för att tvättmaskinen ska uträtta sitt arbete. Med oss har vi dessa 3 euro, såklart, men inte i de mynt som tvättmaskinen accepterar. Det ska ju inte vara några problem tänker vi, dset är ju ett hotell, klart de har växel. Men innan vi växlar får vi stå i kö bakom en grupp italienska pensionärer på weekendresa. So far so good. Receptionisten, som vi normalt sett brukar kalla "den otrevliga", eftersom hon brukar vara otrevlig och aldrig le, kvittrar på med italienarna och slänger upp ett tiotal inställsamma fnitter. Y påpekar uppmärksamt att hon ser ut att ha en bra dag, den första sedan vi kom it. Men då, när det är vår tur, går mungiporna genast från norr till söder. "Skulle du kunna växla?" "Nej." Vi ser lite frågande ut. "Men... ni brukar kunna växla?" "Je ne fabrique pas d´argent, jag tillverkar inte pengar!!", "En face!!!" (Mitt emot, hon tycker alltså att vi ska gå ut i strumporna till Gocci market som ligger över gatan.) Jag bara undrar, var tog trevligheten vägen? Är inte vi lika betalande gäster som italienare med svarta rockar och hatt? När blev vi värda mindre respekt trots att vi betalar hennes lön? Kanske känner hon sig lite misslyckad, att som 27 år, sur och puckelryggig, jobba i en tvåstjärning hotellreception? Jag vet inte. Men dagens bitch är hon i alla fall.

Vi var ytterst få idag på litteratur och översättnings-lektionen. Kan bero på ett visst grammatikprov imorgon. Men jag är glad att jag gick till skolan, bland annat fick jag lära mig nyanskillnaden mellan pute och putain.

Helgen lär bli nice, på lördag ska vi till Jurabergen och göra je ne sais pas quoi för kul, och på söndag blir det glöggmyspys hos Karin&Karin. Bis.