Sangria Samedi
Lördag morgon, sju utpumpade carré pegasare drar sig upp ur sängen efter den ryska natten. Den övernattande gästen följer också med, till sin egen förvåning. Vi ska till landet, på utflykt! Chazay d´Azergues heter byn som ligger très très á la campagne, väldigt mycket på landet.
Byn är gullig, I like! men s t e n d ö d. Det finns såklart ett boulangeri (bageri), pharmacie (apotek), en tiny matvaruaffär men ingen öppen restaurang. Vi tar en promenad genom minibyn:
Vi som ville uppleva en äkta fransk déjeuner (lunch) på en kvarteskrog på franska vischan. I hopp om att få lite insider-tips så frågar vi på en liten bar om det kanske finns någon liten by i närheten, och om den byn händelsevis kanske kan ha en öppen restaurang. Mannen, som läser le Progrès över ett litet glas rosé och ett paket Marlboro, berättar engagerat om hur vi ska följa den stora vägen till nästa by som hette något på M. Tack och hej och promenad till byn som började på M. Där skulle finnas en restaurang som låg vid byns enda rödljus. Vi började gå längs Route Villefranche med en utsikt som ser ut så här:
Efter 10 minuter kom vi till lite bebyggelse. Genast såg vi rödljusen, och på höger sida fanns en restaurang utan skylt. Det som egentligen skulle ha varit trottoar var grus, med kartonger framför dörren pga vägarbete eller något liknande. Åtta svenskar steg rakt in i en privatfest, men blev välkomnade med öppna armar. Suédoises! aaah!
La Diligence.
Vi blev placerade vid ett bord, helt ovetandes om vad vi skulle bli serverade eller vad kalaset skulle gå på. Bröd och vin åkte fram innan vi hann blinka av den mycket servicemindade personalen med den glada Cécile, kocken som såg ut att heta Gaston, och bagaren Jean-Pierre i spetsen. Förrätten var ett ihopplock av sallad, salami, ägg, rödbetor och lite goda röror. Medan vi väntade på huvudrätten smakade vi på det röda, som var väldigt lättdrucket. Yes, jag kan säga det efter att ha lärt mig grunderna i vinprovning på Beaujolais. Vidare till varmrätten som var ren kulinarisk sensation. Saftig kyckling med gratin dauphinoise, dvs en MYCKET god och typiskt fransk, lite pepprig potatisgratäng. Såsen var fantastisk och de ångkokta grönsakerna hade en dragning till kanel. Vinet toppade det hela. Supermätta fick vi reda på att vi skulle få en cadeaux, dvs present, innan desserten. De bjöd oss på ost! Brie, roquefort och en gouda-aktig. Vinet toppade det hela. Som om inte det här var nog, när desserten serveras och vi avverkat sammanlagt sex flaskor vin, kommer Cécile och placerar ut en liten skål med en skopa sorbet helt utan förvarning. Det är ingen vanligt sorbet, utan sorbet indränkt i russinsbrännvin. "Väldigt starkt", sa Cécile med ett väldigt stort leende och gjorde tummen upp.
Som tack och för att höja stämningen och komma upp i samma ljudnivå som festen som pågick parallellt med vår 3timmarslunch, sjöng vi lite Helan Går och Studentens Lyckliga Dar. Kocken, Jean-Pierre (som inte ens jobbade där, whoops) och bartendern posade gärna med svenskarna.
Till slut får vi gå, vi ska ju ut sen. När vi står och väntar på bussen, och den änltigen har dykt upp, så närmar sig Cécile. Någon hade väl glömt något. Men nej, vad säger hon? "Kom tillbaka, jag bjuder på sangria!!" "Det kommer fler bussar!" Vad annars kan vi göra än vända tillbaka, sätta oss vid bordet igen, bli bjudna på hemgjord sangria ur gula Ricardo-mått och sjunga franska snapsvisor.
Back in Lyon! Fortsätter till jazzklubb och péniche och sen är det slut på den här lördagen. Bye!
Byn är gullig, I like! men s t e n d ö d. Det finns såklart ett boulangeri (bageri), pharmacie (apotek), en tiny matvaruaffär men ingen öppen restaurang. Vi tar en promenad genom minibyn:
Vi som ville uppleva en äkta fransk déjeuner (lunch) på en kvarteskrog på franska vischan. I hopp om att få lite insider-tips så frågar vi på en liten bar om det kanske finns någon liten by i närheten, och om den byn händelsevis kanske kan ha en öppen restaurang. Mannen, som läser le Progrès över ett litet glas rosé och ett paket Marlboro, berättar engagerat om hur vi ska följa den stora vägen till nästa by som hette något på M. Tack och hej och promenad till byn som började på M. Där skulle finnas en restaurang som låg vid byns enda rödljus. Vi började gå längs Route Villefranche med en utsikt som ser ut så här:
Efter 10 minuter kom vi till lite bebyggelse. Genast såg vi rödljusen, och på höger sida fanns en restaurang utan skylt. Det som egentligen skulle ha varit trottoar var grus, med kartonger framför dörren pga vägarbete eller något liknande. Åtta svenskar steg rakt in i en privatfest, men blev välkomnade med öppna armar. Suédoises! aaah!
La Diligence.
Vi blev placerade vid ett bord, helt ovetandes om vad vi skulle bli serverade eller vad kalaset skulle gå på. Bröd och vin åkte fram innan vi hann blinka av den mycket servicemindade personalen med den glada Cécile, kocken som såg ut att heta Gaston, och bagaren Jean-Pierre i spetsen. Förrätten var ett ihopplock av sallad, salami, ägg, rödbetor och lite goda röror. Medan vi väntade på huvudrätten smakade vi på det röda, som var väldigt lättdrucket. Yes, jag kan säga det efter att ha lärt mig grunderna i vinprovning på Beaujolais. Vidare till varmrätten som var ren kulinarisk sensation. Saftig kyckling med gratin dauphinoise, dvs en MYCKET god och typiskt fransk, lite pepprig potatisgratäng. Såsen var fantastisk och de ångkokta grönsakerna hade en dragning till kanel. Vinet toppade det hela. Supermätta fick vi reda på att vi skulle få en cadeaux, dvs present, innan desserten. De bjöd oss på ost! Brie, roquefort och en gouda-aktig. Vinet toppade det hela. Som om inte det här var nog, när desserten serveras och vi avverkat sammanlagt sex flaskor vin, kommer Cécile och placerar ut en liten skål med en skopa sorbet helt utan förvarning. Det är ingen vanligt sorbet, utan sorbet indränkt i russinsbrännvin. "Väldigt starkt", sa Cécile med ett väldigt stort leende och gjorde tummen upp.
Som tack och för att höja stämningen och komma upp i samma ljudnivå som festen som pågick parallellt med vår 3timmarslunch, sjöng vi lite Helan Går och Studentens Lyckliga Dar. Kocken, Jean-Pierre (som inte ens jobbade där, whoops) och bartendern posade gärna med svenskarna.
Till slut får vi gå, vi ska ju ut sen. När vi står och väntar på bussen, och den änltigen har dykt upp, så närmar sig Cécile. Någon hade väl glömt något. Men nej, vad säger hon? "Kom tillbaka, jag bjuder på sangria!!" "Det kommer fler bussar!" Vad annars kan vi göra än vända tillbaka, sätta oss vid bordet igen, bli bjudna på hemgjord sangria ur gula Ricardo-mått och sjunga franska snapsvisor.
Back in Lyon! Fortsätter till jazzklubb och péniche och sen är det slut på den här lördagen. Bye!
Kommentarer
Trackback
